Den där tandläkarrena känslan…

Var hos tandläkaren idag och hon berättade för mig att jag som vanligt inte har något hål i tänderna men däremot hade jag lite tandsten. Den skrapades bort och allt var klart lika snabbt som det börjat ungefär. Däremot saknar jag den där tandläkarrena känslan som de alltid pratar om i reklamerna. Jag menar det enda jag kände efter besöket var en konstig ovanlig känsla av att vissa delar av tänderna klibbar. Jag antar att det är för att tandstenen är bortskrapad och därav blir det tand som inte sätt saliv på länge men ändå. Var är den där fräsha känslan? Inte är den hos tandläkaren i alla fall!

 

Kroppsspråk

Jag sitter och kollar på video inspelning från årets julavslutning i skolan. Anledningen till detta är för att jag tänkt kolla hur jag beter mig när jag pratar. Jag var nämligen konfrensier. Det roliga med det hela är jag sovit totalt 7 timmar på de två dygnen innan och var trött, stressad och kände mig egentligen helt utslagen. Ändå gav jag mig på det. Jag började nedanför scen och släppte in folk. Redan då kallsvettades jag, jag hade verk i magen och mitt huvud spann på högvarv utan att komma någonstans. Jag vet inte om det berodde på nervositeten eller att min kropp inte mådde bra men jag gissar på en blandning.

Folket strömmade in. En efter en kom de eller snarare i klunga om jag ska vara ärlig men det tog säkert en kvart att få in alla i aulan. Det var säkert över 300 pers. Strömmen börjar minska och aulan börjar fyllas. Ungefär i samma takt som min mage vrider på sig. Det var hemskt! Nu har alla satt sig. Det är dags. Jag ska ta stegen upp på scenen och låta alla dessa 300+ personer iakta och döma varje rörelse jag gör, varje ord jag säger. Normalt sätt när jag står på scen har jag gått igenom ungefär vad jag ska säga i huvudet och vägt mina ord och formuleringar på guldvåg. Idag däremot tyckte mitt huvud som knappt sovit på två dygn och var högt på koffein att jag skulle väga orden på nån sorts lastbilsvåg. En våg där inte ens jag hade gett utslag om jag ställt mig på den! 

Jag sätter på min mikrofon och tar första steget upp. Svetten rinner längst kinden och det var väldigt tur att jag hade en kofta över t-shirten! Publiken jublar! Jag går upp och ställer mig i mitten på scen och börjar presentera mig själv och julavslutningen. Formuleringarna blir fel och allt blir konstigt men folk tycker om det! Fan, det här funkade ju ändå tänker jag. Och sanningen är att det gjorde det. Allt förutom mitt kroppsspråk. Mina två kära händer håller på att skaka hand med varandra när jag står på scen och det tar koncentrationen bort från allt jag försöker säga! 

Tänk er själva stå och lyssna på en person som försöker föra fram ett seriöst budskap och samtidigt sitter och skakar hand med sig själv! Hur komiskt skulle inte det se ut?

Det här inlägget blev säkert jätte konstigt formulerat även det men skit samma. Från och med nu måste jag börja tänka mer på var jag har mina händer när jag talar! hejsvejs!